Försvara det fria ordet
Åsa Linderborg om Utrikespolitiska institutets rapport, bristande källkritik och informationskriget i Natofrågan
Aftonbladet Kultur anklagas i en rapport från Utrikespolitiska institutet för att springa Putins ärenden. Vi har nämligen skrivit lite för mycket om de fascistiska elementen i Ukraina. Vi har också publicerat två mindre faktafel, varav ett som vi upptäckte själva och genast rättade till.
En av våra skribenter, en politisk flykting från Moskva, anklagas dessutom för att vara Putinagent. Den enda källan till den stämplingen är den ökände Egor Putilov – som på andra ställen i samma rapport själv avfärdas som ej trovärdig Putinagent.
Rapportförfattarna drar sig inte ens för att reprisera uppgifter om den ryska oppositionen, Vänsterfronten, som tidigare klandrats i Pressens opinionsnämnd.
Rapporten släpptes i lördags inför Folk och försvar. Därmed blir det tydliggjort, om än inte direkt uttalat, att Aftonbladets kulturjournalistik hotar den svenska säkerheten.
Det är naturligtvis rätt och rimligt att nagelfara och diskutera publiceringar, men det Martin Kragh och Sebastian Åsberg gör under forskningens täckmantel är något annat. De har antingen hårdvinklat, vantolkat eller helt enkelt kokat ihop något om de artiklar de nämner och dess skribenter. Samtidigt förtiger de allt som motsäger deras påståenden, inklusive reportage av och om hotade eller fängslade ryska regimkritiker. (Se Martin Aagårds genomgång).
Men visst är det så att Aftonbladet Kulturs bevakning av Ryssland skiljer ut sig från övriga mediers, det finns skäl till att vi blir föremål för en rapport som ska punktmarkera tankedissidenter. Visserligen har vi kritiserat Putin så in i helvete, men vi har samtidigt försökt sätta in Ryssland i en begriplig helhet.
Vi har skrivit om Putins auktoritära styre utan att jämföra honom med Stalin, eftersom sådana paralleller bara försvårar förståelsen för vem han är.
Vi har också ifrågasatt om det ligger i Sveriges intresse att vara medlem i en militärallians som skickar ut sina söner och döttrar i meningslösa krig. En militär-allians som dessutom skulle provocera Putin ytterligare i hans direkta närområde.
Tankevurpan som rapportförfattarna och deras hejdukar gör, är att de tror att allt som avviker från den dominerande diskursen måste vara planterat av Putin.
Bekymret med rapporten är emellertid inte vad som påstås om Aftonbladet Kultur. Det vi verkligen har publicerat går att läsa för alla nyfikna och självständigt tänkande människor (inklusive journalister som tar sig/ges tid), allt finns ju att tillgå på nätet.
Nej, det stora problemet är att Utrikespolitiska institutet går till generalangrepp på den svenska pressfriheten och att ingen bryr sig. Det här borde vara en akut fråga för Journalistförbundet och Tidningsutgivarna, ja det borde behandlas som en attack på en hel yrkeskår, men i stället sprider mediehusen rapporten osynat vidare. Okritiskt ger man luft åt allvarliga påståenden som bygger på uppgifter som ingen får se och därför inte heller kan granskas.
Frestelsen att attackera Aftonbladet Kultur är alltid mycket större än att försvara det fria ordet.
Det gäller särskilt för Expressens kulturchef, vars hela tjänstebeskrivning består av att sysselsätta sig med oss. Om hon någon gång skulle göra ett häfte av sina samlade artiklar skulle varannan sida handla om Aftonbladet Kultur, skrivna med samma repetitivt ohederliga anklagelser och beskäftiga tonfall.
Det är något märkligt med Sverige. Klimatet kring de flesta frågor är så känsligt för den vidare analysen och avvikande tanken att det kan betecknas som snudd på antiintellektuellt. Det vi har skrivit om är okontroversiellt i länder som Israel, USA, Storbritannien och Frankrike, men i Sverige misstänkliggörs samma sorts journalistik.
Här lyckades man nästan stoppa en fransk dokumentär som följde en grupp fascister i Ukraina, utan att kunna påtala ett enda faktafel. Det var ”tendensen”, det vill säga ämnet i sig, som ansågs kunna fördunkla SVT-tittarnas hjärnor.
I Sverige är det okej att Fredrik Reinfeldt får intervjua Condoleezza Rice i public service utan att hon får några frågor om sitt ansvar för den största katastrofen i efterkrigstid, infernot i Mellanöstern. Det anses vara helt i sin ordning att han får mysa med Natos före detta generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen. Det var först efter kritik från en av sina egna profiler som SVT hastigt satte in ett uppföljande samtal.
Däremot är det inte okej att Aftonbladet Kultur skriver fler än en artikel om hur Ukraina rehabiliterar judeutrotare från andra världskriget, för då blir vi en del av Putins narrativ. (Narrativ är rapportmakarnas terminologi för att ge sin förment vetenskapliga litania övertygelsens prägel.)
Varför utmärker sig Sverige på det här sättet?
Förmodligen handlar drevet mot Aftonbladet Kultur ytterst om att Sverige ännu inte är medlem i Nato. Rapporten från Utrikespolitiska institutet är en del av det informationskrig som syftar till att misstänkliggöra alla som inte vill att vi ska gå med i krigsalliansen.
Man vill hellre att vi ska sjunga gospel med Trump och Orban än att vi ska stå alliansfria. Då måste man till varje pris piska fram stämningar som skrämmer folk. Och som skämmer ut dem som inte kacklar som de andra i reden.
Att ta del av medierapporteringen och de så kallade analyserna av Ryssland och Putin, är som att lyssna på ett hysteriskt självspelande piano. Ett sådant där som omusikaliska varietébesökare ställer sig upp och applåderar för de tror att det är det som förväntas av dem. Man kan påstå vad som helst om säkerhetsläget i Östersjön, för i den frågan gäller inte längre källkritiken.
Det är därför Dagens Nyheter anser sig ha råd att chansa på läsarnas godtrogenhet genom att fejka påståenden och manipulera foton av ryska ubåtar i Stockholms skärgård, uppgifter som till och med försvaret tillbakavisade (se Filter sept 2016).
Just för att det är DN, som av någon obegriplig anledning alla tycks vara livrädda för, och just för att det handlar om det ryska hotet, slipper tidningen undan när den egentligen borde vara föremål för allmänt åtlöje och förakt.
Det är i ett sådant läge som DN:s ledarsida tillåts kalla Hans Blix för ”Putin-apologet”, eftersom han inte tror att ett Natomedlemskap ökar fred och stabilitet. Det är i en sådan offentlighet som Utrikespolitiska institutet kan dubba Pierre Schori till frontsoldat i cyberkriget.
I helgen tog sig DN:s chefredaktör uppgiften att skriva ihop det tal han anser att Stefan Löfven borde ha hållit på Folk och försvar, konferensen som varje år tar Sverige ett steg närmare Nato. Så kan mediechefer jobba nu förtiden, när uppmaningar till militarism betraktas som neutral journalistik och en amerikansk världsbild görs synonymt med sunt förnuft.
Finns det någon – någon – som tror att DN:s reportrar förutsättningslöst kan skriva om säkerhetspolitiska frågor när deras högsta chef varje söndag iklär sig stjärnbaneret?
Det är upp till DN att driva Natokampanj, eftersom ordet är fritt. Det är också upp till DN, liksom Expressen, att ha publicister som deltar i smutskastningen av journalistkolleger och bara försvarar pressfriheten i okontroversiella ärenden eller när det passar dem.
Men det anstår inte en demokrati att ett institut med statliga bidrag jagar journalister och brännmärker publiceringar som avviker från den utstakade linjen.
Rysskräcken får ironiskt nog motivera en putinisering av medierna: Det finns ett korrekt perspektiv på Kreml och den som inte ställer upp på det blir föremål för en ”vetenskaplig” rapport. Risken är, här som där, att den som tänker annorlunda tystnar eller skriver om annat. Så strömlinjeformas medierna och politiken.
Många tycker att det är svårt att sätta sig in i den här frågan, och det är begripligt. För en utomstående ger nog rapporten ett habilt intryck, man måste läsa fotnoterna för att till exempel förstå att de använder SD-informatören Putilov som källa när det passar deras egen agenda. Man måste också kunna något om den inhemska ryska vänsteroppositionen mot Putin för att begripa vilket djävulskt bedrägeri rapportmakarna sysslar med.
Står ni pall? undrar oroade läsare och kollegor. Det är klart vi gör. Vi fortsätter skriva om det vi vill, som vi vill, också om ingen annan försvarar vår rätt att göra det.